Talat och skrivet gutamål

Förvisso finns det ett stort intresse hos mig för de olika varianter och dialekter och grader av gotländska/gutamål/gutniska som talas på Gotland. Men det är också så att jag till stor del är kritisk mot hur ”man” i dag använder sig av gutamålet. Språkbehandlingen är många gånger usel.

Nu måste jag ändå säga det att jag tycker att alla som vill skall försöka att ta upp språket. Det kan vara något ord hit och dit eller hela meningar, allt är välkommet och en hjälp för att kulturarvet skall leva vidare. Icke desto mindre så bör man ställa krav på hur språket används. Här tänker jag främst på skriftspråket. Det är klart att det blir mycket svårt när det inte finns en vedertagen ortografi, även om t. ex. Malsauden har kommit ganska långt och också presenterat sin föreslagna stavning på sin hemsida. Det finns även varianter av denna, som jag själv använt. Kulturföreningen Propago hade ytterligare en annan version tidigare (egentligen två stycken) och också i ABC-boken som Högbyskolan gav ut fanns ytterligare en variant. Det enklaste alternativet är förstås att stava som det låter och enligt svensk modell. Detta är dock inget jag rekommenderar. Det vanliga här är tyvärr att språket är mycket dåligt och simpelt i många fall. Även om man använder en enkel variant av stavningen så bör man behandla språket med respekt och se över hur man stavar. Även om det inte är så lätt alla gånger så bör man om man inte behärskar språket att lära sig åtminstone grunderna. Här finns några bra böcker som t. ex. Inledning till gutamålets studium (eller något liknande) av Herbert Gustavsson. Även Lars Jakobsson har gjort ett bra häfte kring grunderna för gutamålet.

Även om man skriver ungefär som det låter i tal så skulle det vara önskvärt om de som skriver anstränger sig lika mycket som när de skriver en svensk text.

Språket – dialekten

Jag tillhör den skara som tycker att gotländskan är värd att bevaras. Detta gäller både det som man kallar dialekten gotländska, alltså svenska med gotländskt tonfall/brytning kombinerat med en del speciella gotländska ord och andra egenheter, och det gotländska eller gutniska språket, också benämnt gutamål.

Anledningen till varför jag väljer att benämna gutniskan just ett språk och inte bara en dialekt är för att jag anser det bästa sättet att bevara språket på är att höja nivån på så många sätt som möjligt. Ett sätt är att bredda användningsområdet, ett annat är att standardisera språket till ett enhetligt skriftspråk. Även språkbehandlingen är viktig, oavsett om det är i text eller i tal.

Ett flertal problem uppstår emellertid. Framställande av ett skriftspråk kräver resurser i form av tid och kunskap och ofta också pengar. Dit hän har vi inte nått än, även om flera försök har gjorts så finns än så länge inte ett tillräckligt genombearbetat och användbart skriftspråk. Inte heller det jag arbetar med är tillräckligt färdigt för att nyttjas fullt ut. Även de konkurrerande försöken har sina brister och jag anser att de på olika sätt inte går att använda i dess nuvarande form.

Vad gäller skriftspråket så kan man skriva sida upp och sida ner om dess behov, utformning, nackdelar och fördelar. För närvarande har jag inte den möjligheten att arbeta aktivt med språket på något plan. Jag vet att det finns fler intresserade och jag hoppas att de kan hålla intresset uppe och lägga tillräckligt med tid för att gå på djupet med språket. Det är en skatt som allt för få inser vad det egentligen är. I mina ögon är det ett levande fornminne – ovärderderligare än mången annan fysisk artefakt.

Sitar hjer u drikkar att gutt glas mjalk

Det är inte alla som varken tål eller tycker om mjölk, men för mig så är få saker så goda som vanlig mjölk. Det må egentligen vara till för kalven, men är man lärd från att man är liten att dricka mjölk så är man.

I genuint gutamål så heter mjölk – mjelk eller mjalk. I forngutniskan så skrev man dock oftast brytningsdiftongen i mjelk med i, därav mielk eller egentligen mielc/mialc eftersom c var den bokstav som i gutalagen användes istället för k.

Jag tycker överlag att man skall använda sig av de genuint gutniska orden då sådana finns. Det är vanligt att man använder den svenska varianten mjölk både i tal och skrift, detta bör undvikas då vi har det gutniska ordet mielk/mialk. Detta i alla fall i skriftspråket. Jag har tidigare uttryckt åsikten att det är viktigt att ha ett skriftspråk som är konsekvent och i åtminstone någon mån konservativt. Nymodigheter och talspråk skall undvikas i skrift, så även i svenskan. Talspråket är något helt annat, även om det gärna får vara vårdat det också.

Gutniska i förhållande till andra nordiska språk

För de som inte är så insatta i forngutniska och äldre nordiska språk så kan man säga att forngutniskan avviker från de andra nordiska språken nästan mindre än skillnaden mellan norska och svenska i dag. Och så är fallet mellan alla de andra nordiska språken också. Fornsvenskan och fornisländskan avvek grovt sett ungefär lika mycket mellan sig de också. Så om det skulle funnits ett enat nordiskt rike under den här tiden så skulle man förmodligen ha pratat om ett nordiskt språk, med flera dialekter inom den språkgruppen.

I och med att den politiska situationen är en annan och i och med att de fornnordiska dialekterna/språken senare har gett upphov till särskilda nordiska språk som just gutniska, svenska, danska o s v så betecknar man oftast fornspråken som just språk och inte dialekter. Gutniskan har dock en särställning (tillika med en del andra nordiska dialekter/språk) och det är att den i dag officiellt inte räknas som ett nordiskt språk, utan som en nordisk eller svensk dialekt. Anledningen till detta är i högsta grad politisk. I skandinavien är det lite av tradition att inte erkänna språk om de inte har politisk makt. Även inom språkforskningen har man varit ytterst försiktig att sticka ut näsan och hävda språk i stället för dialekt. Är det fråga om en ”dialekt” utanför norden har man inga problem att hävda språkbegreppet, men inom skandinavien törs man inte. Men den frågan kan vi ta en annan gång.

Jag skall komplettera detta inlägg lite senare, men vi börjar med detta så länge.

Gutamålet får chans upphöjas till språk

Så löd underrubriken till en artikel i Gotlands tidningar 1977 då Gertmar Arvidsson från Sproge presenterade sitt nya förslag till stavning för gutamålet. Gertmar som ursprungligen kom från Ala hade länge intresserat sig för språket och kände att det behövde ett eget alfabet. Gertmar menade att genom ett eget alfabet så fick gutamålet chansen att på riktigt upphöjas till ett eget språk.

Tillika med senare stavningsarbete av oss i Propago, men även många andra så var även Gertmar Arvidsson kritisk till de många å, ä och ö – eller ”prickmonster” som han kallar dem, som var och ibland är vanligt i skrivet gutamål.

Hur såg då hans alfabet ut? Först kan vi konstatera att det förstås också är baserat på det latinska alfabetet. Han har inte med de svenska bokstäverna å, ä och ö. Det som emellertid är svårt och i praktiken gör hans stavning oanvändbar är att det går inte att skriva alla bokstäver på ett vanligt tangentbord eller ens som fallet var 1977, på en skrivmaskin. Anledningen till detta är att han bl. a. använder en båge över diftonger, vilket är svårt att få in i datorn. Åtminstone klarar jag inte det.

Andra exempel:

å-ljud: ó eller á

ä-ljud: à eller ett e med ett rakt streck ovanför

öy-ljud: ò

odiftongerat ö-ljud: ett o med ett rakt streck ovanför

långa a och y betecknas även de med ett rakt streck ovanför sig

”Det kan kanske verka svårt när man ser det första gången men man lär sig snart.”, säger Gertmar.

Eftersom jag inte har möjlighet att skriva ut bokstäverna enligt hans stavning så låter jag bli att ta med en provtext. Även när tidningsartikeln publicerades så fick man skriva vissa av bokstäverna för hand eftersom tidningen inte kunde sätta de rätta tecknen. Och häri ligger hans största misstag vill jag hävda. Det är möjligt att hans ortografi fångar ljuden ganska bra, dock så gör han alfabetet för krångligt genom att helt enkelt använda obrukbara bokstäver. Går det inte att skriva så kommer ingen heller att göra det. Vidare blir det tyvärr problematiskt och för krångligt när man helt bortser från etymologin. Gertmars stavning är ett försök till en väldigt fonetisk stavning och när t. ex. å-ljudet kan stavas som både ó och á så hänger inte jag med riktigt.

Jag vill dock tillägga att grundtanken var bra och jag instämmer till fullo när Gertmar ansåg att språket behövde bli också ett skriftspråk med egen ortografi baserad på ett eget alfabet.

Tyvärr blev hans stavningsförslag sågat, kanske onödigt hårt, av vår förmodligen främste gutamålskännare, åtminstone under 1900-talet, nämligen Herbert Gustavsson. Kritiken avseende språkanvändningen och själva alfabetet kan väl till stor del vara befogad, men Herbert missade hela syftet med att ha just en egen ortografi för språket. Det är tydligt att Herbert Gustavssons inlägg i debatten är sett från språkforskarens synvinkel där man behöver ett så detaljerat (fonetiskt) alfabet som möjligt. Och i dessa fall så fungerar det gängse sättet att skriva på bättre.

Gertmars Arvidssons diktsamling utgavs postumt och på gutamål, dock inte med hans egen stavning.

Ett klipp från SVT kan ses med Gertmar här och lite mer här, bl. a. några av hans dikter. Fler dikter här.

Förtydligande om mina teorier och åsikter

Jag måste förtydliga mig en aning med anledning av en kommentar här nedan.

De inlägg ni hittar på den här bloggen är bara mina egna. Det är med andra ord mina åsikter och funderingar. Dessa är inte heller vetenskapligt grundade på så sätt att alla åsikter eller teorier backas upp av publicerad forskning inom området. Vissa är det, men inte alla. Dessutom går jag ibland emot vedertagna uppfattningar inom språkforskningen och lanserar mina egna teorier. Det är dock bara ibland som jag redovisar källorna eller vad befintlig doktrin gör gällande.

Ett par exempel: Jag anser att att det i forngutniskan fanns långa i-ljud som dels utvecklats till diftong i senare gutniska och dels bevarats som långt i-ljud. De bevarade långa i-ljuden anses tydligen vara en novation eller kvantitetsförändring i nygutniskan, vilket jag tror är felaktigt. Jag tror att det långa i-ljudet i dessa fall även fanns i forngutniskan. Om dessa sedan är ”förlängda” redan i forngutniskan eller om dessa långa vokaler är de ursprungliga vågar jag mig inte på att yttra mig om. Här är i alla fall klart att jag går emot mycket av den vedertagna uppfattningen. Här är heller inte min egen forskning speciellt väl underbyggd, men det hindrar mig inte från att tro att det är det riktiga. Om det visar sig att min teori sannolikt är felaktig så ändrar jag mig gärna. Så kvantiteten hos de långa vokalerna kommer jag framöver att ägna extra möda.

Ett annat exempel är att det inom svensk dialektologi verkar vara en vedertagen sanning att gotländska dialekter inte har ett s. k. tjockt L. Även detta ifrågasätter jag, med den vetskapen att jag vet att jag har rätt. Detta dels eftersom jag känner talare som använder det tjocka l:et och dels genom att bl. a. Säve i sitt material från 1800-talet upptecknat det tjocka l:et från ett flertal talare.

Så jag rekommenderar att ni läser min blogg med lika stor skepsis som man bör läsa alla utsagor, oavsett om dessa är vetenskapligt underbyggda eller inte.

Jag välkomnar också kommentarer och tillrättalägganden från läsare, även om det går emot det jag skriver eller vad jag anser är korrekt. Ett utbyte av idéer och teorier borde vi ha mer av.

Olika genus på ett och samma substantiv – uppföljning

Jag skrev tidigare om att man idag ibland använder felaktiga genus på substantiv, men till detta vill jag tillägga att det också i vissa fall förekommer att en del ord sedan gammalt förekommer i två olika genus.

Det kan finnas olika anledningar till detta som är svåra att reda ut idag, då förändringarna är gamla eller mycket gamla. Man skulle kunna tänka sig att en anledning är att ett genus som används i en viss trakt är mer historiskt korrekt och att det ”konkurrerande”  genuset genom en lokal förändring blivit förvanskad på annat håll. Detta gör i och för sig förvanskningen felaktig men med tiden så blir den på sätt och vis korrekt den också eftersom den blivit intagen i språket och används av en vidare krets.

Nu resonerar jag kring de talspråksvarianter som förekommer. Till detta vill jag tillägga att det är helt skilt från skriftspråket. Nu har ju gutniskan inte något vedertaget skriftspråk av idag, även om det kanske fanns för flera hundra år sedan, utan nu talar jag förstås om det skriftspråk som jag och andra arbetar med. När man pratar om ett sådant skriftspråk, vare sig det är nytt (eller nygammalt) eller gammalt så blir man tvungen att välja en variant. Det blir krångligt, konstigt och förvirrande att ha flera olika alternativ i ett och samma skriftspråk. Så i dessa fall lär man bli tvungen att välja ett genus som gäller för skriftspråket. Därför kan t. ex. ett variant som används av i Malsaudins ortografi anses felaktig av vissa talare eftersom man där har valt ut en form som den skriftspråkligt rätta, när det funnits två talspråksvarianter. Som undantag kan det förekomma två stavningar av ett och samma ord. I svenskan t. ex. så tror jag det är acceptabelt att skriva både mig och mej. Tror också att i fjol och i fjor båda är accepterade. I engelskan kan man t. ex. skriva både do not och don´t.

Nu kom vi ifrån ämnet en aning.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag anser t. ex. saudi och rindi i bestämd form vara fel. Det är inte femininum som i-ändelsen indikerar utan maskulinum och det bör i så fall stavas saudin och rindin. Det är alltså två ord som fullständigt har blivit fel och det finns inte några äldre belägg för det feminina genuset över huvud taget.

Sen finns det ord som uttalas mavä eller äldre mavi (fiskmås) och som i de flesta fall är maskulinum. Här finns dock exempel på uppteckningar i femininum, mavå, som hör åtminstone tidigt 1900-tal till. Båda varianterna finns i språksäkra trakter och det kan då då vara svårt att avgöra vilken variant som bör gälla. Själv har jag kommit på mig själv med att använda den feminina varianten, men jag misstänker faktiskt att det är fel, för mavi/mave verkar vara dels vanligare och dels finnas i fler och äldre uppteckningar. Så mitt tips är att mavi är den forngutniska formen för obestämd form i singularis och nominativ som sedan levt kvar och blivit till den obestämda form som vi känner idag. I-ändelse som obestämd form i maskulinum är dock i tal förmodligen utplånat idag, eller så gott som i alla fall. Visserligen har jag hört folk säga att man säger så på något håll, men jag har aldrig hört det själv och det är möjligt att det kanske fanns några ännu på 1980- eller 90-talet men idag är det högst osäkert om något av detta är kvar. I-ändelsen har överlag gått över till ett ä-ljud idag.

Sedan kan man förstås tänka sig en anledning till varför vissa ord förekommer i olika varianter eller genus och det skulle kunna vara att det är en mycket gammal och fornärvd skillnad. Det skulle kunna vara olika språklån, det kan vara olika befolkningsgrupper (eller kanske bara några enskilda individer) som blandats eller invandrat och som haft åtminstone delvis olika språk och där dessa befolkningsgrupper eller individer bevarat olikheterna. Ja, någon variant kan helt enkelt vara ett språklån, ett ord som kommit med ett främmande skepp som sedan några gillat, plockat upp i språket och som sedan spridit sig. Sådant här kan man bara spekulera i, det finns i allmänhet inte tillräckligt bra källor från den här tiden för att komma sanningen närmare än.

Vissa av dessa gamla förändringar kan spåras i fåröiskans ytter/yttur där övrig gotländska har ettar. Oavsett anledning till denna skillnad så förekom dessa två varianter redan på vikingatiden för 1000 år sedan. Det fanns då parallella former som ybtir och eptir/eftir och med samma betydelse. Det är tydligt att fåröborna bevarat den första formen och resten av Gotland den senare. Fler sådana här skillnader finns just mellan fårömålet och övrig gutniska.

Bil och soffa

Wera Svensson, en stor anhängare och främjare av vårt gutniska språk, uttryckte en gång en tanke kring ordet soffa. En teori som låter högst rimlig. Det var att soffa, som bara verkar finnas som maskulinum i gutamålet (med uttalet soffän i best form) egentligen borde vara femininum. Weras poäng var att ord som detta (tvåstaviga ord som slutar på a) i andra närbesläktade språk (och i gutniskan) i princip är feminina och skulle hos oss böjas som soffu i bestämd form. Weras teori, som jag är benägen att hålla med om, är att soffan som objekt kom in i det gotländska samhället i sen tid och att ordet då tog den böjning som är vanlig utanför gutniskans böjningsregler – därav soffän.

När det gäller bil så säger en del bäil, men oftast är det sådana som inte är så vana med språket. För många känns det som en hypergutnicism, alltså en överdrift som inte hör det riktiga språket till. Jag kan själv tycka att det låter överdrivet, men likaväl tror jag att det är den korrekta formen, eller borde åtminstone vara den korrekta formen.

De som säger bäil är fullt medvetna om att gamla långa vokaler som i diftongeras och blir till äi i gutniskan. Vi kan ta ett nästan identiskt ord med bil, nämligen pil. Orden har samma vokallängd i gutniskan och det är ett långt i det är fråga om. Enligt gutniska språklagar så bör därmed pil uttalas päil och det gör det också. Borde då inte samma gälla för bil. Ja, det borde det. Det är ett liknande ord och det borde uttalas bäil i gutniska också. Tittar man dessutom på de västnordiska språken så brukar de i de flesta fall stava deras långa vokaler som hos oss blivit diftongerade med akuta accenter i deras språk (isländska och färöiska) och när det gäller bil så stavas dessa just bíl.

Så även här tror jag på Weras teori. Bil är en sen uppfinning som hör 1900-talet till och när ordet tog sig in som ett låneord i gutniskan så gick den först via det svensk-gutniska blandspråk som i dag är dominerande på Gotland. Därmed fick ordet en mindre utpräglad form. Hade ordet tagit sig in i gutniskan 100 år tidigare så hade uttalet säkert blivit ett annat också.

Skriftspråk kontra talspråk

Jag har resonerat kring detta tidigare och vill åter igen göra läsaren av dessa texter uppmärksam på skillnaden.

En av anledningarna till varför språkforskare anser att forngutniskan är ett eget självständigt språk är för att det här på Gotland under medeltiden fanns en skriftlig tradition att skriva på just gutniska. De dokument som är bevarade är dock relativt begränsade, men så är det på de flesta andra nordiska språk också under den här tiden. Här är det främst Gotlandslagen (gutalagen) och bihanget Gutasagan som är de främsta skriftliga källorna till det gotländska språket under den här tiden. I dessa urkunder framträder en tämligen enhetlig stavning och ett enhetligt språk som vi oftast benämner gutniska eller forngutniska. Gotlandslagen använder latinsk skrift (alltså samma sorts skrift som finns i alla moderna alfabeten i väst i dag) och alfabetet är det samma som i engelskan i dag (motsvarande det svenska utan å, ä och ö), men med tillägget av þ som betecknar ett th-ljud som i dagens engelska.

Jämsides med denna tradition så fanns den inhemska äldre traditionen att skriva med runor. Det fanns alltså två olika traditioner och två olika ”alfabeten” parallellt. Det verkar som att runskriften hade ett mer folkligt inslag och var mer spritt, medan att skriva med latinsk skrift begränsades till den högre sfären i samhället. Det innebar dock inte att det var den lokale skomakaren eller drängen som använde runor. Kanske var de också, till viss del i alla fall, runkunniga; men de bevarade runinskrifter vi har är i huvudsak inskriptioner i stenar och gravhällar som är påkostade och har varit dyra att köpa. De som står bakom dessa inskriptioner har oftast varit bönder (lite annan betydelse än i dag dock), köpmän och präster, även om de senare oftast beställde stenar på latin i stället för på gutniska.

Denna tradition att skriva på gutniska verkar ha varit stark 1500-talet ut. 1600-talet är lite av ett tomrum där få inskrifter är bevarade och inte så mycket annat finns i form av dokumenterade urkunder heller. Så 1600-talet är det århundrade som vi vet minst om i hur språket såg ut. Så den inhemska traditionen att gutniskspråkiga människor skrev på gutniska verkar upphöra, eller åtminstone spåren efter dem, mot slutet av 1500-talet. När sedan de skriftliga källorna återigen börjar dyka upp under 1700- och 1800-talen så är det oftast uppteckningar av andra än de gutniskspråkiga själva. Det kan i och för sig vara gotlänningar, men det är oftast ”de lärde” eller sådana från Visby eller en annan social sfär som inte själva behärskar eller talar språket fullt ut. Det är oftast sådana källor vi har från den här tiden och många gånger är det frågan om ordlistor i olika omfattning.

Det anses därför inte att det finns något gutniskt skriftspråk (som används) efter 1600-talet och det är bara att hålla med. Visserligen finns det vissa belägg för att runorna användes in på 1800-talet, men de hade inte sådan status i förhållande till det svenska språket att det användes och bevarades i samma mån som på t. ex. 1500-talet.

Så de skriftliga källor som finns från c. 1700 till i dag (med vissa undantag nu i modern tid) är alla skrivna med det svenska alfabetet och ortografitraditionen som grund.

Och det är först nu som jag kommer till poängen med det här inlägget. I princip alla uppteckningar på gutniska från 1700-talet och framåt är skrivna utifrån talarens uttal och dialekt. Förvisso var också medeltidens skrivna gutniska givetvis baserad på uttalet, men det fanns ändå en självständighet och ortografimässig framtoning hos den medeltida gutniskan än dagens.

Det är väldigt tydligt när man studerar Gutamålsgillets förslag till stavning för språket. I mina ögon präglas det dels av en ”dialektal” syn på språket och dels en väldigt stark anpassning till svenskt skriftspråk. Man skall alltså skriva lite som man talar, men i huvudsak följa svenska skrivtraditioner och skrivregler. Det innebär att en talare från en socken skriver på ett visst sätt och att en annan individ från grannsocknen skriver på ett annat sätt. I praktiken innebär det att man kanske har 10-20 små varianter av ett skriftspråk. Skulle motsvarande gälla för t. ex. svenskan så skulle vi ha än fler varianter av det svenska skriftspråket här på Gotland och även i t. ex. Stockholm skulle man skriva på olika sätt beroende på om man kommer från Östermalm, Lidingö, Nacka, Haninge eller kanske någon invandrarförort. Det skulle göra det mycket svårt att kommunicera genom skrift om alla varianter av svenskan skulle få uttryckas även i skrift. Det är också därför som inget modernt skriftspråk i princip har mer än en officiell variant där alla dialekter antingen ryms eller som i svenskan – i princip ignoreras. Visst finns det något undantag här och var; norskan har t. ex. två skriftspråk – bokmål och nynorska, men det är mer undantag än regel.

Det är därför som jag personligen inte har kunnat ställa mig bakom Gutamålsgillets arbete med stavningen; den är nämligen kontraproduktiv när det gäller att höja statusen och få fler att tala och skriva på gutniska. Jag tycker att det är tydligt att gillet i handling betraktar gutamålet som en dialekt även om de ofta pratar om gutamålet som just ett språk och att det också måste betraktas som ett språk och inte en dialekt.

Vidare är det inte lämpligt att så anpassa skriftspråket efter det svenska alfabetet och den svenska skrivtraditionen. Vill man sträva efter att få språkliga rättigheter och ett erkännande av gutniskan fullt ut som ett språk är det inte en fördel om man lägger sig så nära svenskan som möjligt (vi pratar förstås om stavningen här). För den skull behöver vi inte lägga oss så långt bort från svenskan heller, utan i min mening tycker jag bara att vi kan bejaka den självständiga väg som gutniskan i många fall har tagit vad gäller tradition och utveckling.

När det nu finns ett erkänt medeltida gutniskt språk och skrivtraditioner, varför då inte plocka upp handsken där den blev lämnad. Låt oss inte utan vidare överge vårt eget gamla gutniska språk och låt oss inte förhastat ställa oss i led bland de andra svenska dialekterna, för gutniskan har en på många sätt unik ställning i Sverige och norden vad gäller språkets historik och utveckling.

Tillbaka till poängen…

Tänk på att talspråk är en sak och skriftspråk en annan. Tänk på den konstiga stavningen av svenska ordet och t. ex. O uttalas på rikssvenska lite som ett gotländskt u, medan c i allmänhet uttalas sä när man bokstaverar och h vet alla hur det uttalas. Hur kan då kombinationen av dessa tre bokstäver bli åkk i uttalet. Och detta uttal är dessutom bara det påtalade uttalet av skriften. I talspråket blir det oftast bara o eller å oavsett var man kommer i från, i alla fall om det är obetonat. Så ch blir alltså kk när det skall uttalas? Ja, så är det i det här aktuella fallet. Skulle man bokstavligen uttala ch så skulle det ju egentligen bli sä-hä eller s-hå eller något i den stilen!

Varför jag nu hårddrar det med ett ord som och är bara för att få alla att förstå den stora skillnaden mellan skriftspråk och talspråk. Ett skriftspråk uttalas inte alltid, eller oftast inte, som det skrivs – rent ordagrant. Så för gutniskans del anser jag att man måste gå precis samma väg som de större och erkända språken här i världen, nämligen att ha ett skriftspråk som alla kan använda oavsett dialekt eller personligt uttal. Utöver detta är jag en varm anhängare att bevara olika dialekter och uttal, men detta skall och bör inte avspegla sig i skriftspråket utan det får var och en bevara i sitt tal. Så alla som talar på ett för sin hemtrakt specifikt sätt, fortsätt med det. Bevara din dialekt och fortsätt tala dialekt, men lär dig också gärna och bli anhängare av ett gutniskt skriftspråk, vare sig det är någon variant som härstammar från Propago eller om någon annan har andra idéer; men se till att det blir ett värdigt gutniskt skriftspråk som har både skönhet och funktionalitet.

Gotländska ords felaktiga genus

Det är inte helt ovanligt att en del substantiv böjs olika och enligt olika genus på olika platser på Gotland. Oftast är det dock samma genus som gäller över hela landet. Ibland kan genus också ändra sig med tiden. Den vanligaste orsaken till varför ett ord ändrar genus är oftast att den som använder ordet inte längre i allmänhet talar tillräckligt ren eller utpräglad gotländska. Därav kanske man blandar in svenskans genus.

Det finns dock några ord som är rätt vanligt att man använder, även utanför dess gutniskspråkiga kontext. Ett par exempel är rind och saud.

Rind betyder murgröna och förmodligen genom att det är Gotlands landskapsblomma så har det ordet blivit vanligt namn på t. ex. företag eller föreningar. Min teori är att ord som rind har blivit använt i sådana sammanhang av människor som kanske inte har språket med sig sedan barnsben och därför tagit den böjning som känts bäst. Därav finns det flera organisationer som heter Rindi. Rind är dock den obestämda formen och det rätta genuset är maskulinum och bestämd form bör därför uttalas rindn i talspråket. Med den nygutniska ortografin skriver vi rinden. Om man skriver rindi med ett i kan bara avses två saker. Antingen skriver man rind felaktigt som feminimun och -i avser då bestämd form – alltså motsvarande murgrönan; eller så avser man att skriva i obestämd form men med den gamla kasusböjningen i maskulinum som heter likadant som dagens feminina variant i bestämd form, fast har ett annat tonfall. Ja, jag vet – nu börjar det bli krångligt och vi skall kanske inte gå den vägen.

Vad jag menar är helt enkelt att man är inte tillräckligt kunnig om gutamålet för att behärska det ens vid valet av ett namn till ett företag eller liknande. Nu måste jag ändå ge en eloge till alla de som väljer att använda vårt gamla språk som namn på både det ena och det andra. Det är bra och behjärtansvärt och jag vill inte på något sätt skrämma bort de som vill använda språket. Men ibland skulle det vara bra om man försökte undersöka vad som är korrekt och inte. Jag hjälper gärna till med detta, så om någon söker ett specifikt ord eller vill veta hur något böjs så står jag gärna till tjänst. I fallet med rindi så ser man ofta att det översätts direkt till murgröna i obestämd form, så ofta blir det extra många fel – enligt min tolkning i alla fall.

Ett annat ord som jag nämnde i inledningen är saud. Jag tror att det är lätt att tro att enstaviga ord som detta i bestämd form skall ha heta saudi. Den varianten kan man se här och var och också höra av både namnkunniga och mindre namnkunniga folk. Ordet är precis som rind ett maskulint ord och blir i bestämd form sauden (uttalas saudn). Det är många gånger svårt att bara lyssna på sitt inre språköra och välja den form som låter bäst; för jag håller med, det känns som att både rindi och saudi ligger närmast till hands. Men det är i så fall bara inbillning. Saud betyder för övrigt brunn. Varför saud brukar få felaktigt kön tror jag är för att ordet tidigt började ersättas av brunn, i vissa socknar redan på 1800-talet och vid mitten av 1900-talet var det nog mest ett fåtal äldre som använde ordet.

Så när man plockar upp ett gammalt ord som man inte är uppväxt med så gäller det att ta reda på hur det egentligen böjs, det är synd om vi förvanskar och förstör vårt vackra gamla språk i onödan.