Gytte

När du är nödgad att göra något så kanst deu kenne at deu gyttar gere noke.

Muse

Muse betyder mossa och är maskulinum.

Förtydligande om mina teorier och åsikter

Jag måste förtydliga mig en aning med anledning av en kommentar här nedan.

De inlägg ni hittar på den här bloggen är bara mina egna. Det är med andra ord mina åsikter och funderingar. Dessa är inte heller vetenskapligt grundade på så sätt att alla åsikter eller teorier backas upp av publicerad forskning inom området. Vissa är det, men inte alla. Dessutom går jag ibland emot vedertagna uppfattningar inom språkforskningen och lanserar mina egna teorier. Det är dock bara ibland som jag redovisar källorna eller vad befintlig doktrin gör gällande.

Ett par exempel: Jag anser att att det i forngutniskan fanns långa i-ljud som dels utvecklats till diftong i senare gutniska och dels bevarats som långt i-ljud. De bevarade långa i-ljuden anses tydligen vara en novation eller kvantitetsförändring i nygutniskan, vilket jag tror är felaktigt. Jag tror att det långa i-ljudet i dessa fall även fanns i forngutniskan. Om dessa sedan är ”förlängda” redan i forngutniskan eller om dessa långa vokaler är de ursprungliga vågar jag mig inte på att yttra mig om. Här är i alla fall klart att jag går emot mycket av den vedertagna uppfattningen. Här är heller inte min egen forskning speciellt väl underbyggd, men det hindrar mig inte från att tro att det är det riktiga. Om det visar sig att min teori sannolikt är felaktig så ändrar jag mig gärna. Så kvantiteten hos de långa vokalerna kommer jag framöver att ägna extra möda.

Ett annat exempel är att det inom svensk dialektologi verkar vara en vedertagen sanning att gotländska dialekter inte har ett s. k. tjockt L. Även detta ifrågasätter jag, med den vetskapen att jag vet att jag har rätt. Detta dels eftersom jag känner talare som använder det tjocka l:et och dels genom att bl. a. Säve i sitt material från 1800-talet upptecknat det tjocka l:et från ett flertal talare.

Så jag rekommenderar att ni läser min blogg med lika stor skepsis som man bör läsa alla utsagor, oavsett om dessa är vetenskapligt underbyggda eller inte.

Jag välkomnar också kommentarer och tillrättalägganden från läsare, även om det går emot det jag skriver eller vad jag anser är korrekt. Ett utbyte av idéer och teorier borde vi ha mer av.

Äldre långt i som blivit diftongerat

När äldre långt i inte bevarats har det i allmänhet diftongerats och antagit ett äi-ljud. Några exempel är:

Steig (fg. stig; sv. stig)

Veige (fg. viga; sv. viga)

Leike (fg. lika; sv. rakt)

Sleikr (fg. slikr; sv. slik/sådan)

Feire (fg. fiaura; sv. fyra)

Bevarat äldre långt i

Gotländskan bevarar i allmänhet forngutniskans långa i (när den inte diftongeras). Några exempel:

Lid (fg. liþ; sv. led)

Smid (fg. smiþr; sv. smed)

Spit (fg. spit; sv. spett)

Vid (fg. viþ; sv. ved)

Vin (fg. vin; sv. vän)

Som ni ser så är orden besläktade med svenskans, men långt i finns i alla dessa gutniska ord, medan svenskans former har långa e/ä-ljud och i ett par fall korta sådana. Det är ett bevarat levande arv från den vikingatida gutniskan och det finns många fler exempel på sådana ord.

Med anledning av kommentarerna här nedan vill jag göra ett förtydligande. Det är mitt antagande att även forngutniskan hade långa i i orden här ovan, i likhet med dagens gutniska. Tydligen anses det inom språkforskningen att fornnordiska tillika med forngutniskan i dessa fall hade korta vokaler. Än så länge så tycker jag det mesta fortsatt talar för att det även i forngutniskan var fråga om långa i:n, varför jag också vidhåller att så är fallet. Jag motser dock ytterst gärna argument och fakta för motsatsen.

Oavsett detta så är poängen att visa på hur gutniskan ser ut idag.

Fönster

Fönster förekommer i två varianter och det känner nog de flesta till, nämligen finstar och fynstar och förresten, inte att förglömma fåröiskan som jag tror säger finstur eller något sådant. Och då har vi förstås tre varianter.

Gudstjänst på gutniska

En gudstjänst på gutamål har hållits vid Fröjel kyrka. Det var Sune Österdahl som höll i gudstjänsten. Läs mer här.

Det är ett utmärkt initiativ som skall ha beröm. Det är bra att användningsområdet för gutamålet utökas, även om det endast sker vid enstaka tillfällen.

Olika genus på ett och samma substantiv – uppföljning

Jag skrev tidigare om att man idag ibland använder felaktiga genus på substantiv, men till detta vill jag tillägga att det också i vissa fall förekommer att en del ord sedan gammalt förekommer i två olika genus.

Det kan finnas olika anledningar till detta som är svåra att reda ut idag, då förändringarna är gamla eller mycket gamla. Man skulle kunna tänka sig att en anledning är att ett genus som används i en viss trakt är mer historiskt korrekt och att det ”konkurrerande”  genuset genom en lokal förändring blivit förvanskad på annat håll. Detta gör i och för sig förvanskningen felaktig men med tiden så blir den på sätt och vis korrekt den också eftersom den blivit intagen i språket och används av en vidare krets.

Nu resonerar jag kring de talspråksvarianter som förekommer. Till detta vill jag tillägga att det är helt skilt från skriftspråket. Nu har ju gutniskan inte något vedertaget skriftspråk av idag, även om det kanske fanns för flera hundra år sedan, utan nu talar jag förstås om det skriftspråk som jag och andra arbetar med. När man pratar om ett sådant skriftspråk, vare sig det är nytt (eller nygammalt) eller gammalt så blir man tvungen att välja en variant. Det blir krångligt, konstigt och förvirrande att ha flera olika alternativ i ett och samma skriftspråk. Så i dessa fall lär man bli tvungen att välja ett genus som gäller för skriftspråket. Därför kan t. ex. ett variant som används av i Malsaudins ortografi anses felaktig av vissa talare eftersom man där har valt ut en form som den skriftspråkligt rätta, när det funnits två talspråksvarianter. Som undantag kan det förekomma två stavningar av ett och samma ord. I svenskan t. ex. så tror jag det är acceptabelt att skriva både mig och mej. Tror också att i fjol och i fjor båda är accepterade. I engelskan kan man t. ex. skriva både do not och don´t.

Nu kom vi ifrån ämnet en aning.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag anser t. ex. saudi och rindi i bestämd form vara fel. Det är inte femininum som i-ändelsen indikerar utan maskulinum och det bör i så fall stavas saudin och rindin. Det är alltså två ord som fullständigt har blivit fel och det finns inte några äldre belägg för det feminina genuset över huvud taget.

Sen finns det ord som uttalas mavä eller äldre mavi (fiskmås) och som i de flesta fall är maskulinum. Här finns dock exempel på uppteckningar i femininum, mavå, som hör åtminstone tidigt 1900-tal till. Båda varianterna finns i språksäkra trakter och det kan då då vara svårt att avgöra vilken variant som bör gälla. Själv har jag kommit på mig själv med att använda den feminina varianten, men jag misstänker faktiskt att det är fel, för mavi/mave verkar vara dels vanligare och dels finnas i fler och äldre uppteckningar. Så mitt tips är att mavi är den forngutniska formen för obestämd form i singularis och nominativ som sedan levt kvar och blivit till den obestämda form som vi känner idag. I-ändelse som obestämd form i maskulinum är dock i tal förmodligen utplånat idag, eller så gott som i alla fall. Visserligen har jag hört folk säga att man säger så på något håll, men jag har aldrig hört det själv och det är möjligt att det kanske fanns några ännu på 1980- eller 90-talet men idag är det högst osäkert om något av detta är kvar. I-ändelsen har överlag gått över till ett ä-ljud idag.

Sedan kan man förstås tänka sig en anledning till varför vissa ord förekommer i olika varianter eller genus och det skulle kunna vara att det är en mycket gammal och fornärvd skillnad. Det skulle kunna vara olika språklån, det kan vara olika befolkningsgrupper (eller kanske bara några enskilda individer) som blandats eller invandrat och som haft åtminstone delvis olika språk och där dessa befolkningsgrupper eller individer bevarat olikheterna. Ja, någon variant kan helt enkelt vara ett språklån, ett ord som kommit med ett främmande skepp som sedan några gillat, plockat upp i språket och som sedan spridit sig. Sådant här kan man bara spekulera i, det finns i allmänhet inte tillräckligt bra källor från den här tiden för att komma sanningen närmare än.

Vissa av dessa gamla förändringar kan spåras i fåröiskans ytter/yttur där övrig gotländska har ettar. Oavsett anledning till denna skillnad så förekom dessa två varianter redan på vikingatiden för 1000 år sedan. Det fanns då parallella former som ybtir och eptir/eftir och med samma betydelse. Det är tydligt att fåröborna bevarat den första formen och resten av Gotland den senare. Fler sådana här skillnader finns just mellan fårömålet och övrig gutniska.

Gamm´gubben rautar

Raute är infinitiv av ett verb med betydelsen ryta. Det är ett starkt verb som med Malsaudens nygutniska ortografi heter rautar i presens och raut i imperfekt (singularis).

Bil och soffa

Wera Svensson, en stor anhängare och främjare av vårt gutniska språk, uttryckte en gång en tanke kring ordet soffa. En teori som låter högst rimlig. Det var att soffa, som bara verkar finnas som maskulinum i gutamålet (med uttalet soffän i best form) egentligen borde vara femininum. Weras poäng var att ord som detta (tvåstaviga ord som slutar på a) i andra närbesläktade språk (och i gutniskan) i princip är feminina och skulle hos oss böjas som soffu i bestämd form. Weras teori, som jag är benägen att hålla med om, är att soffan som objekt kom in i det gotländska samhället i sen tid och att ordet då tog den böjning som är vanlig utanför gutniskans böjningsregler – därav soffän.

När det gäller bil så säger en del bäil, men oftast är det sådana som inte är så vana med språket. För många känns det som en hypergutnicism, alltså en överdrift som inte hör det riktiga språket till. Jag kan själv tycka att det låter överdrivet, men likaväl tror jag att det är den korrekta formen, eller borde åtminstone vara den korrekta formen.

De som säger bäil är fullt medvetna om att gamla långa vokaler som i diftongeras och blir till äi i gutniskan. Vi kan ta ett nästan identiskt ord med bil, nämligen pil. Orden har samma vokallängd i gutniskan och det är ett långt i det är fråga om. Enligt gutniska språklagar så bör därmed pil uttalas päil och det gör det också. Borde då inte samma gälla för bil. Ja, det borde det. Det är ett liknande ord och det borde uttalas bäil i gutniska också. Tittar man dessutom på de västnordiska språken så brukar de i de flesta fall stava deras långa vokaler som hos oss blivit diftongerade med akuta accenter i deras språk (isländska och färöiska) och när det gäller bil så stavas dessa just bíl.

Så även här tror jag på Weras teori. Bil är en sen uppfinning som hör 1900-talet till och när ordet tog sig in som ett låneord i gutniskan så gick den först via det svensk-gutniska blandspråk som i dag är dominerande på Gotland. Därmed fick ordet en mindre utpräglad form. Hade ordet tagit sig in i gutniskan 100 år tidigare så hade uttalet säkert blivit ett annat också.